Vardagen kantas av mycket som förvånar. Varje gång jag lyfter på en sten utifrån min profession så blir inte sällan förvåningen ännu större. Det mest skrämmande är att det som förvånar under stenen hade kunnat undvikits med små medel. Tyvärr så görs aldrig dessa små förändringar för att ta hand om problemen, vilket troligen beror på rädsla hos de som sitter på mandat att göra en riktig förändring.
Krasst är det så att om man inte tar något steg så tar man heller inget felsteg. Jag undrar dock hur vår utveckling skulle ha sett ut om vi aldrig någonsin vågade ta ett steg som kanske är ett felsteg? Jag är övertygad om att det hade varit helt förödande för hela vår existens.
I samband med ett besök i somras på akutmottagningen på ett av Stockholms akutsjukhus blev jag varse att den information som utbyttes med specialisterna på ett annat sjukhus faxades. Min förvåning besvarades av personalen med att de inte har någon annan accepterad metod. Jag vågar mig inte på en gissning vilket decennium faxen blev en accepterad kommunikationsmetod. Kanske tre decennier sedan? Vi kan på goda grunder anta att denna metod har granskats ur alla tänkbara vinklar innan den etablerades så den torde vara säker sett till den tid när granskningen senast genomfördes.
Trots att det går att påvisa att dessa två organisationer, som dessutom verkar på uppdrag av samma uppdragsgivare, i alla tänkbara dimensioner har långt bättre och säkrare lösningar för ett informationsutbyte har utvecklingen inte kommit längre.
Hur svårt kan det vara att överföra informationen på ett säkrare sätt än faxen? Inom sjukvården är det ett faktum att den som skickar faxet och att den som mottar faxet båda innehar ett assymmetriskt nyckelpar i form av ett e-tjänstekort med tillhörande certifikat som tilldelats under rigorösa former. Varför inte använda dessa för att skydda informationen vid överföringen?
Då uppstår frågan om det verkligen är rätt väg fram att använda personalens assymmetriska nyckelpar. Eftersom de tilldelats under rigorösa former så går det inte med enkelhet att anmärka på just det, men det är inte svårt att hitta mängder med andra argument mot lösningen. Den kommer sannolikt inte att skala tillräckligt eller vara tillräckligt användarvänlig. Det finns risk att materialet arkiveras i en form som gör den oläsbar i framtiden. Är det verkligen rätt att implementera en lösning just nu med tanke på att det lär vara nationella projekt på gång som bör inrymma detta?
I väntan på den ultimata lösningen så tuggar faxen vidare, som en symbol för att den ultimata lösningen aldrig infinner sig…
Att just nationella projekt, som inte sällan drivs uppifrån och ner, hämmar utvecklingen är ingen nyhet. Att just vårdsverige fungerar som referens för detta är kanske orättvist med tanke på att det trots allt gjorts en hel del framsteg. Min poäng är dock att de nationella, och även internationella projekten, ofta hämmar den utveckling som är driven nerifrån och upp. Allt för många väljer att göra ingenting av rädsla för att göra fel.
I en verksamhet som inte är så storskalig som sjukvården hade jag varit förvånad om det i exemplet rigoröst utfärdade nyckelparet inte används för att exempelvis mejla materialet mellan två förlitande parter trots att det kanske inte är den långsiktiga lösningen. Jag tror med bestämdhet att faxen inte hade varit den kommunikationsmetod som hade kommit i fråga och jag vågar påstå att den inte ens finns i begreppsvärlden längre.
Vad är förresten fax tänker kanske flera läsare i likhet med mina barn? Menar du kanske en app?
Thomas Nilsson
